Det där lilla jävla ordet....

Det får mig vilja kräkas. Det känns som hela världen rasar runt om oss, fast ändå måste man fortsätta leva. Det gör mig oförmögen att andas, att få hjärtat slå i rätt takt. Det känns som om ett litet barn fått tag i kontrollen till mig och trycker på alla knappar den kommer åt... Frammåt, bakåt, stopp, play, slow, pause. Mycket paus känns det som...

Det här lilla, lilla jävla skitordet, som för mig är omöjligt att uttala utan att brista ut i tårar, som vi trodde, bad och önskade var borta, gjorde en elak visit i våra liv åter igen!

Försvinn nån jävla gång liksom! Du är inte välkommen!
Det finns ingen som helst möjlighet för mig att fungera när du är närvarande!! JAG HATAR DIG!!

Det gör mig arg! Så fruktansvärt arg! Va fasen har Mega gjort för att förtjäna det här? Va har någon, någonsin gjort för att förtjäna det. Det finns inget att göra, man e så hjälplös, en åskådare i någon annans kamp. Man kan bara stötta och vara där.
Jävla skitord!
Hur hanterar man smärtan av att se dig så ledsen och orolig?
Ibland glömmer man nästan... Man kan till och med ha roligt och skratta lite. Sen kommer paniken inuti. Tårarna rullar ner...

Jag vill bara skrika!!! Frustrationen blir så enorm att man inte kan hantera vanliga situationer. Man blir extra allt på något sätt! Extra arg, extra ledsen, extra trött, extra hemma:ig, extra osocial! Hur kul e det att börja lipa mitt på stan för att någon undrar hur läget e, liksom...

Ovissheten e fasen bajs!
Nästan värst! Vad händer denna gången? Kommer det hålla sig borta sen? Extermt benägen att komma tillbaka... Kronisk sjukdom.... WTF liksom?! Lämna min Mega i fred!

Det sägs att kärt barn har många namn. Hos mig har du många namn, många väldigt fula namn. Å inte fan är du mig kär heller!

Jävla skitcancer!!!

- Posted using BlogPress from my iPhone